Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/464

Den här sidan har korrekturlästs
460
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Vacklande tillbaka in i rummet, sjönk han ned på sin soffa och brast ut i våldsamma, oemotståndliga snyftningar, som skakade hela hans kropp. Så fann honom Amy, när hon kom ned.

»Philip», sade hon mildt, »Philip! Gråt inte så.»

Han slog med handen som för att visa bort henne.

»Kom inte hit för att förebrå mig», mumlade han.

»Nej, nej, säg inte så. Jag har kommit hit för att tala om för dig, hur lugn och glad han var — hur fridfullt alltsammans har varit. Tänk, hur lycklig han nu är; han slipper de där svåra striderna, som kostade honom så bitter ånger. Vi borde vara glada för hans del. Här har du hans bönbok; han hade fått den af din far och har alltid begagnat den, och nu ville han, att du skulle ha den. Han skulle ha gett dig den själf, men han orkade inte tala mera i går — men såg du inte, att han räckte den åt dig att se i? Hörde du hans röst, hur klar den ljöd i ängla sången: Ära vare Gud i höjden — — Med de orden på läpparna skildes han hädan; säkert slutade han dem där uppe.»

Philip blef småningom stillare, men han var kroppsligen så medtagen, att hon hade all möda att skaffa honom lindring och vederkvickelse. Hela dagen upptogs mer eller mindre af omtanken om honom, och först då han gått till hvila på kvällen, hade Amabel tid att tänka på, hur ensam hon var.

Just då hördes emellertid vagnshjul rulla utanför, och Amy påminde sig, att hennes föräldrar väntades i kväll. Hon skickade först Anne att möta dem och tog sedan själf emot dem med samma lugn, som nästan föreföll dem onaturligt. Icke en tår fällde hon, icke en blund sof hon, men hon var fullkomligt redig och klar och hade omtanke om allt.