honom silfret, möblerna och för öfrigt all lösegendom vid Redclyffe, utom de saker, som lady Morville kunde vilja behålla; till fröken Wellwood testamenterades en summa af nittio tusen kronor, till lilla Marianne Dixon aderton tusen; Sebastian Dixons skulder skulle betalas, men allt, som sedan var öfver, tillföll Amabel.
Ingenting kunde tills vidare göras, utom att utbetala penningarna till fröken Wellwood och Marianne samt betala Dixons skulder; det öfriga måste tills vidare bero. Amabel, som tillika med Markham skulle vara testamentsexekutor, blef icke myndig förrän på nyåret.
Till afsked bad Amabel Philip att skrifva ibland och lofvade själf skrifva till honom. Hon kände djupt, att Guy anbefallt honom åt henne, och hon hade nu också själf kommit till att deltaga med honom på samma innerliga sätt, som hennes man gjort.
Redan i Genève upphunnos de hemresande af Arnaud, som förklarade, att kapten Morville icke ville gifva sig till tåls längre i Recoara och verkligen förefallit så pass mycket starkare, att han trodde, att sjöresan skulle vara det bästa för honom.
Hemkomsten till Hollywell var påkostande, men Amy var äfven därvid lika lugn. Hon hade beredt sig på allt och hälsade syskonen med samma milda jämnmod, som hon hela tiden visat. Hon kom strax första morgonen in till Charles för att läsa för honom, såsom de förr brukat, och talade med Laura så systerligt vänligt och deltagande om Philip, att denna kände sig till hälften tröstad i sin sorg af att ha sin kära lilla syster hemma igen.
Fortfarande icke en tår och knappast någon sömn! Hur det skulle gå, var allas rädda undran, ty förr eller senare måste reaktionen komma. Och den kom.
