Charlotte hade i sin ifver att glädja Amy plockat alla de blommor, som funnos kvar i trädgården denna sena årstid, och däribland en sista blomma af klängrosen, hvaraf Guy för ett år sedan vridit på en kvist, medan han den där gången gick ensam med Amy i trädgården. Kontrasten mellan hans liffullhet då och det närvarande grep Amy: plötsligt med sådan styrka, att hon brast i häftig gråt, och då tårarna en gång börjat, var det icke godt att hejda dem. Hon föll i den ena nervskakningen efter den andra, och det dröjde länge, innan hennes mor kunde känna sig lugn för henne.
Efter detta förblef hon hela vintern mer eller mindre klen och vistades mest på sitt rum. Hennes största glädje var att genomgå Guys papper, anteckningar och verser, hvilka Markham lämnat henne med sekretären. Genom dem lefde hon med honom igenom sista året, då han varit så ensam, och tyckte sig på detta sätt komma honom ännu mycket närmare. Hur dyrbara de papperen voro för henne, kunde ingen ana.
Artisten Shene skickade henne Guys porträtt, såsom han lofvat, och det var henne också en stor glädje, liksom äfven ett litet kors af virke från det strandade skeppet, hvilket fru Ashford ämnat ge henne vid hemkomsten och nu i stället sände med Markham till Hollywell.
Stackars Markham, han sörjde kanske djupare än någon annan — han hade hållit af sir Guy dubbelt, både såsom husbonde och nästan som en son. Och att nu se honom bruten i tidigaste ungdomen, han, hela släktets blomma, var nästan mer än den gamle mannen kunde bära. Det var också en stor sorg, att han skulle vara begrafven så långt borta; att det skett på hans egen önskan var icke synnerligen tröstande.
