»Farväl, käre kusin. Må Gud välsigna och uppehålla dig. Kom ihåg, att det vår ju ändå Guds vilja och icke ditt verk; därför är det söm det bör vara, såsom Guy alltid sade, och så kommer det också att hädanefter bli.»
Barnsligt i sin enkelhet, som detta bref var, tröstade det Philip mycket. Han förstod dess mening; hon ville säga honom, att hon var lugn och nöjd, och hon ville, att detta farväl — kanske det sista från henne — skulle tillföra honom hennes förlåtelse ännu en gång.
Ett par veckor senare erhöll Philip bref från herr Edmonstone, hvilket kort och godt tillkännagaf, att Amy fått en liten flicka den femte mars och att såväl hon som barnet mådde bra. Så fort hon hämtat krafter nog, skulle handlingar och räkenskaper rörande redclyffska egendomen ofördröjligen öfverlämnas till Philip.
Icke ett onödigt ord för resten.
Philip blef mycket gripen. Han hade hoppats, att Amy skulle få en son och han således slippa taga i arf denna egendom, som han under förflutna år nästan afundats Guy men hvilken han nu betraktade mera som en börda, honom pålagd till straff och bot. Såvida det var möjligt, skulle han öfvertala Amy att låta honom afstå egendomen åt Guys dotter. Hon skulle ju med rätta ha haft den, om icke gamle sir Guy ändrat arfsföljden till prostens och hans sons förmån.
Djupt kände Philip också, att farbroderns bref var så kort och torrt. Att Philip nu skulle taga arf efter den afhållne Guy och dennes dotter uteslutas måste väl göra de gamla på Hollywell ännu bittrare. Hur månne Laura nu kunde ha det?
