Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/471

Den här sidan har korrekturlästs
467
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.

Dagen därpå fick han emellertid ett annat bref, denna gång från Charles. Han blef helt förskräckt, när han såg stilen; skulle Charles ha brytt sig om att skrifva till honom, om det icke varit nödtvunget? Det måtte stå mycket illa till — kanske med Amy och barnet — — —

Ändtligen fattade han mod och grep sig an med att läsa brefvet, knappt troende sina ögon, när han läste de vänliga och uppmuntrande orden, så olika den Charles han sett och känt.

Det var som en utläggning af faderns bref, försäkrande Philip om att allt stod så bra till som det kunde göra; Amy själf, som bedt Charles skrifva, hade hälsat, att hon var så glad och tacksam för att hon fått en dotter, och Philip fick på inga villkor gräma sig däröfver.

Charles tillade, att med kännedom om Amys uppriktighet måste man tro henne mena hvad hon sade; det syntes också på henne, att hon var nöjd att slippa alla bekymmer och omsorger för den stora egendomens skull.

Detta bref gjorde Philip obeskrifligt godt. Att Amabel förlåtit honom, det visste och kände han, men att hon skulle ha förmått Charles att bli hans vän, det var ett under öfver alla under. Häraf fick han mera hopp än han någonsin förr vågat hysa, och han förstod nu, att herr Edmonstones bref icke var att betrakta såsom en uppsägelse af vänskapen utan blott såsom en tillfällig yttring af misshumör.

Han kände sig kryare efter detta och fick energi nog att företaga hvad han länge påtänkt men icke orkat, nämligen att rida öfver berget till Stylehurst, sitt gamla hem.