Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/472

Den här sidan har korrekturlästs
468
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Vid sina förra besök hos Margaret hade han alltid tillbragt mycken tid där, utom sista gången, då han försummat att gå dit. Underligt nog var det ingenting, som under feberyrseln så hade legat för honom som denna försummelse. Hos sådana naturer som hans är kärleken till barndomshemmet så djupt rotad, att kanske ingen annan känsla kan täfla med den.

Vägen öfver heden var full af minnen. Här hade han ströfvat omkring och fiskat i bergbäckarna, medan han drömt om hur han skulle utmärka sig i framtiden. Föga hade han anat, hur mycket lidande, som han skulle genomgå, innan han nådde den ställning, han drömt om, eller hur den innan dess skulle förlora sin sötma och vändas i idel bitterhet.

Framkommen till Stylehurst, satte han in sin häst i värdshusets stall och uppsökte klockarens hustru, gamla Susan, en af de människor, som höllo mest af honom i denna världen. Hon såg helt förskräckt ut och kände icke igen honom, förrän han började tala.

»Bevare mig, är det inte herr Philip!» sade hon och skakade på hufvudet. »Så ni skrämde mig, och så dålig ni ser ut!»

Han slog sig ned och började språka med en känsla af hemtrefnad och lugn, som han icke på länge erfarit. Den goda gumman hade hört om sir Guys död, och hon beklagade mycket, att den hygglige, vänlige unge herrn skulle gå bort så snart; hon, liksom alla andra, som haft aldrig så litet med Guy att göra, hade fått ett djupt intryck af hans hjärtevinnande, varma väsen. Det var riktigt uppfriskande för Philip att träffa någon, som tog saken så, ty hans syster plågade honom dagligen genom att mer eller mindre öppet glädja sig åt att hennes bror nu var arfvinge till Redcclyffe.