Om ett par minuter kom Philip tillbaka och började beslutsamt föreställa Amy, att det var orätt mot Guys dotter, att en annan skulle ha hennes fars egendom. Han ämnade ofördröjligen afträda sin rätt åt henne.
Amy lät dock inte imponera på sig eller öfvertyga sig af hans skäl. Hon framhöll för honom, att man tänkt på en sådan möjlighet som denna, när det vid bröllopet bestämdes, hur stor hennes lott i boet skulle bli, och den lilla flickan skulle nog i alla fall få mycket mer än hon behöfde.
»Jag är viss på, vet du, Philip», sade hon slutligen med tårar i ögonen, »att detta är precis hvad Guy skulle ha velat: att jag får henne, och du tar hand om Redclyffe. Jag vet, att han gladde sig åt att tänka sig egendomen i dina händer. Du minns väl, hur många uppdrag han gaf dig. Du passar så bra för det, och du får inte kasta bördan på oss två små stackare», slutade hon halft lekfullt, halft bedjande.
»Än om det varit en gosse?»
»Ja, då hade det ju inte kunnat hjälpas, och då hade man kunnat se något slut på det; men jag är så glad nu att få slippa.»
Barnjungfrun kom nu för att hämta den lilla, och Amy frågade, hur det stod till med Philips hufvud.
Det värkte alltid mer eller mindre, sade han. Bara detta kunde göra honom missmodig, att han nog aldrig skulle återvinna sina forna krafter.
Efter ett ögonblicks tystnad frågade han med osäker röst och stark rodnad: »Amy, hur är det med Laura?»
»Bra», sade Amy, »men litet mager har hon blifvit, det får du bereda dig på.»
»Och hon har litat på mig — hållit ut hela tiden?»
