»Ja, det har hon visst!»
»Och tant och farbror — kunna de förlåta mig?»
»Det göra de säkerligen. Men Philip, du får nog inte vänta, att pappa af sig själf skall börja tala om saken. Han blir så lätt generad, som du vet, fast han blir mycket glad, när det väl är öfver, och nog gärna möter dig på halfva vägen.»
Philip svarade inte, och efter en kort tystnad återtog Amabel:
»Laura och Charlotte äro just ute på en af sina långpromenader.»
»Anstränger hon sig inte nu, så som jag lärde henne att göra?» frågade han i bekymrad ton.
»Hon behöfver sysselsättning», försäkrade Amy. »Det var väl för oss, att vi inte visste om, hur sjuk du var andra gången, förrän du redan började bli bättre; jag tyckte allt, att vi öfvergåfvo dig på ett oförsvarligt sätt där ute, men jag rådde inte för det.»
»Det var för väl, att du inte stannade. Det hade varit värre än allt annat, om du hade tagit någon skada.»
»Nu hör jag vagnen», sade Amy. »Mamma och Charlie ha varit till Broadstone; de trodde, att du kanske skulle komma med kvällståget.»
Philip blef blossande röd. Han steg upp — han satte sig — steg återigen upp och stödde sig mot kaminfrisen. Hur skulle han kunna möta dem — fastern i sitt rättvisa missnöje och Charles, som, då de skildes, sagt honom så skarpa sanningsord — Charles, som alltid genomskådat och föraktat honom!
De kommo in arm i arm. Båda tryckte hans hand och förundrade sig öfver att se Amabel nere före middagen; fru Edmonstone frågade efter hans befinnande
