Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/483

Den här sidan har korrekturlästs
479
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.

Dagen därpå var Philip något bättre och i stånd att vara med om lilla Marys dop i Easthills kyrka.

Amabel själf var i dag för första gången där, sedan hon stod brud. Mångas ögon tårades, då de sågo »lilla Amy Edmonstone» i änkedräkt så kort efter det hon stått på kyrkogången i brudkrans och slöja. Men hon själf grät icke i dag. Hon kände det, som om hon åter på något hemlighetsfullt inre sätt kommit sin Guy närmare, när deras barn frambars för att bli delaktig af det heliga dopet. Hur gärna hade hon inte sagt som Simeon: »Herre, nu låter du din tjänare fara i frid.» Men Guy hade sagt åt henne, att hon icke skulle önska det. Hennes sol hade gått ned, men hon hade ännu mycket att göra i skuggan med att fostra hans barn för detta lifvet och det kommande, här bland de kära, åt hvilkas vård han anförtrott henne.

För henne hade lifvets största glädje och största sorg kommit under ett enda kort år; hädanefter dvaldes hon i ett stilla lugn.

Så var det icke med Laura. För henne såg det ut, som om lifvets sorger nu skulle vara slut och dess glädje börja. Tvifvel och oro voro förbi; hon och Philip vöro säkra om hvarandras kärlek, han hade fått tillgift, och de kunde vara tillsammans utan fruktan eller hemlighetsmakeri; men hon hade ännu icke haft mycket tillfälle att vara med honom, och, som Charles sade, de voro på det hela mycket mindre lika ett par förlofvade, än man skulle ha väntat sig.

De hade aldrig varit som andra älskande. Hon hade så helt gått upp i honom ända från barndomen, att det aldrig föll henne in att tänka, att han kunde narra henne till. något orätt. All hennes sorg hade berott på oro för honom, och hon hade icke ens nu