någon uppfattning af att hon brustit i sin plikt mot sina föräldrar.
I dag, då de promenerade tillsammans hem från kyrkan, blef hon helt öfverraskad af Philips första ord:
»Laura, du har mer att förlåta än alla de andra.»
»Philip, säg inte så. Skulle jag inte gärna vilja bära ännu mera oro för din skull? Det är allt glömdt, som om det aldrig hade varit.»
»Det var inte oron jag menade», sade han igen, »fast jag lider, då jag tänker på, hur du har haft det. Jag menade nu, att du har att förlåta den fördel jag drog af din tillit till mig för att förleda dig till ett felsteg, då du var för ung att förstå hvad det betydde.»
»Det var ju aldrig någon förlofning», vågade Laura invända.
»Laura, för allt i världen kom inte med mina egna förhatliga undanflykter», utbrast Philip, som om han icke kunnat styra sin smärta; men han veknade genast. »Det var idel själfbedrägeri; först bedrog jag mig och sedan dig. Du hade icke erfarenhet nog att förstå, hvart jag ledde dig, förrän du redan var invecklad i det; och när jag inför dödens åsyn insåg falskheten af de skäl jag intalat mig, hade jag ingen annan utväg än att bekänna och låta dig bära följderna. Å Laura, när jag tänker på, hur jag uppfört mig mot dig, var det ju nästan värre än mot Guy.»
Det uttryck af djup smärta och själfförebråelse som låg i hans dämpade tonfall, var något nytt och förfärande för Laura. Hon tryckte hårdt hans arm och försökte säga, att han ju hade menat så väl; det visste han ju själf med sig.
»Om jag bara visste det, Laura! Men du kan aldrig ana, hur det känns att inse, att all min så kallade om-