sorg om hans bästa endast var en täckmantel för min afundsjuka och min illvilja mot honom!»
»Men kom ihåg», sade Laura ifrigt, »att vår käre Guy själf alltid var dig tacksam. Han sade hela tiden, att du ville honom väl. Å, hans sätt att ta det var min enda tröst i fjol!»
»Den bittraste och på samma gång den enda lindrande droppen», sade Philip sakta. »Se, Laura.» Han visade henne bönboken, där Amy skrifvit hans namn samt sina och Guys initialer.
»Den käre Guy!» hviskade hon med tårarna i ögonen. »Om du visste, hur vänlig han var mot mig under den för mig så sorgliga bröllopsdagen.»
»Har Amy berättat dig hans sista ord till mig?»
»Nej.»
»Gud välsigne dig och min syster!»
»Det har Amy lämnat åt dig att berätta», sade Laura, medan tårarna droppade ned. »Hvad skola vi säga om henne, Philip?»
»Hon är en fridens och förlåtelsens ängel.»
»Hur skall jag kunna tala om för dig, hur snäll hon har varit!» fortfor Laura. »Det var, som om halfva bitterheten varit borta, då hon väl fanns i huset igen, och hela vintern har det känts, när man gått in i hennes rum, som om det hade varit att träda in i en fridens boning.»
De började sedan tala om sin egen framtid. Laura tyckte, att all sorg och oro nu skulle vara öfver, men Philip sade suckande, att han fruktade, att hon skulle finna det helt annorlunda, då hon förenade sitt öde med hans. Han kände det, som skulle skuggan af dessa bittra minnen förmörka hela hans lif; hennes kärlek var den enda tröst, som stod honom åter.
