Dock kunde han ännu icke förlika sig med tanken på att fara till Redclyffe. Allt arbete, som rörde egendomen, gick trögt och med motvilja, och han såg ledsen ut, så fort det händelsevis blef tal om att han skulle resa dit. Fru Edmonstone började till slut undra, om han ämnade vara kvar vid Hollywell öfver sommaren, och Amabel var litet rädd, att det skulle bli så, att han försummade Redclyffe. Men så kom ett bref från lord Thorndale med underrättelse, att lordens bror, som var ledamot af parlamentet för Moorworth, länge hade ämnat draga sig tillbaka och på sista tiden endast väntat på att Philip Morville skulle tillträda Redclyffe. Moorworth behärskades fullständigt af Thorndalarne och Morvillarne, och lord Thorndale skref för att bedja Philip genast komma och verka för saken samt därvid taga in vid Thorndale i stället för i sitt tomma hus vid Redclyffe.
Att komma in i parlamentet hade varit en af Philips ungdomsdrömmar, men just därför tvekade han, i den föreställningen att det, som så mycket annat, skulle i stället för en eftertrådd lycka bli till ett straff. Han kunde icke annat än känna, att då denna olycksaliga börda af rikedom fallit honom till, var det hans plikt att göra den så fruktbärande som möjligt för andra människor och icke försjunka i lättja och vällefnad utan stå med i striden, där det behöfdes att slå ett slag för det goda och sanna. Men han var ännu rädd för sin gamla lust att utmärka sig. Han tyckte icke om att tänka sig ett lif i London för Laura, och han fruktade, att det skulle medföra alltför mycken oro för henne, så vacklande som hans hälsa hade blifvit; ty blefve han en gång parlamentsledamot, så var han besluten att göra nytta såsom sådan.
