Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/494

Den här sidan har korrekturlästs
490
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

»N—nej, tack skall du ha», sade Amy med en ny suck.

»Men jag är ändå rädd för det. Du har visst varit hos Alice Lamsden igen.»

»Det tröttar mig inte. Jag tror nästan, att sanningen är», — uttrycket i hennes röst föreföll ännu mera sorgset, därför att hon för barnets skull talade så sakta —, »att jag inte egentligen är så trött på hvad jag har att göra, hvilket är litet nog, som på att tänka mig det långa, långa lif, som ligger framför mig.»

Mary kände sig djupt rörd, men hon svarade endast med en blick på barnet.

»Ja, stackars liten älskling», sade Amabel, »jag vet, att jag har en dubbel plikt mot henne, men det gör mig så ondt om henne, när jag tänker på att hon måste växa upp utan att känna honom.»

»Hon har i alla fall dig», sade Mary nästan ofrivilligt, ty hon tyckte, att Amabel var öfverlägsen alla andra utom just sin man.

Det är möjligt, att Amy inte hörde; hon gick fram till vaggan och sade:

»Om han bara hade sett henne en enda gång, om hon hade fått en enda kyss, en enda smekning, som jag längre fram kunde få tala om för henne, så skulle det inte vara, som om hon varit så alldeles faderlös. Nej, lilla barn, jag får vänta, så att du kan få höra litet om honom, för ingen annan kan berätta dig om honom så bra som jag, fast inte heller jag kan säga dig allt.»

Hon kom tillbaka till sin plats.

»Nej, Mary», fortfor hon, »jag tror verkligen inte, att jag önskar mig i Alice Lamsdens ställe. Men jag hade visst aldrig, förrän jag blef frisk igen, haft