Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/496

Den här sidan har korrekturlästs
492
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

lotte och allihop — de äro så innerligt snälla och grannlaga, men» — hon gjorde ett litet uppehåll — »det är inte alls snällt af mig, men när jag ser alla de där vänliga ögonen, som alltid ge akt på mig och ville se mig glad, blir det litet tryckande, i synnerhet då jag inte alls kan vara glad; försöker jag, så går det så illa, att jag bara blir värre efteråt, och då blir mamma ändå ledsnare.»

»Det blir bättre, när den här årstiden får gå öfver», sade Mary.

»Det kan ju hända. Det var alltid, som om han hört till sommaren och kom med den. Ja, pröfningarna komma väl alltid på ett annat sätt, än man hade trott; jag brukade tänka, att jag skulle kunna bära olyckan med honom, men jag tänkte inte på, att det skulle kunna bli utan honom. Å, lillan, lillan!»

»Jag borde inte ha kommit och stört henne.»

»Å, det gör ingenting. Hon somnar aldrig riktigt lugnt, förrän vi ha stängt om oss för natten. Kära lilla hon, blir det inte väl, förrän vi ta upp henne? Kom då, så få vi visa gudmor, hvilka långa svarta ögonhår hon börjar få.»

Och Mary gick sin väg med den öfvertygelsen, att dessa ögonhår, för mörka att vara vackra på ett så spädt barn, tröstade Amabel mer än allt hvad hon kunde säga.

Aftonen led, och slutligen kom Laura upp till sin syster. Hon såg orolig och jäktad ut, alldeles som hon brukat den tiden, då hon gick och bar på sin hemlighet. Amabel frågade, om det hade varit en tråkig middag.

»Ja — å nej — som vanligt», sade Laura.

»Du är i alla fall trött», sade Amabel. »Du red visst för långt med Philip. Jag såg, att ni kommo sent hem.»