»Tack, men jag är inte det minsta trött.»
»Då är väl Philip dålig», sade Amabel. »Jag hoppas han inte har fått igen sin svåra hufvudvärk.»
»Nej», sade Laura, men i missbelåten ton.
»Inte? Kära Laura, det är bestämdt något ändå, som är på tok.»
Det behöfdes icke mycket mer af hennes intagande, smeksamma vänlighet för att förmå Laura att tala om att Philip hade sagt åt henne, att hon, Laura, afgudade honom. Han hade sagt det mycket mildt och vänligt, men han hade i alla fall sagt, att hon afgudade honom på ett sätt, som hvarken var nyttigt för henne själf eller honom, och han hade därpå öfvergått till att ge sig själf skulden därför, och just det kunde hon inte alls stå ut med att höra. Det hade legat och grott hos henne hela tiden sedan, att han klandrat henne för att hon höll för mycket af honom, och det kändes så svårt. Hon kunde ju alls inte hålla mindre af honom, och hur skulle hon bära sig åt för att vara honom till nöjes? Hon ville mycket hellre, att han klandrade henne än sig själf.
»Jag tror jag förstår, hvad han menar», sade Amabel tankfullt. »Han har fattat misstro till sig själf, och därför är han också rädd för att bli beundrad.»
Men Amy, hur skall jag kunna hjälpa det?» sade Laura med tårar i ögonen. »Det är omöjligt annat än att han skall stå öfver allt annat för mig.»
»Inte öfver allt annat, Laura», afbröt Amy hastigt. »Hur skulle det då gå, om du finge det såsom — såsom jag? Vänd dig inte ifrån mig, käraste Laura; jag tror aldrig, att jag hade kunnat uthärda, om inte min älskade Guy alltid från första början hade hållit så fast för oss båda, att vi måste trygga oss till något mer än hvarandra.»
