ju, Amy, att det ingen förlofning var. Vi skrefvo aldrig till hvarandra, och vi hade bara ett enda möte eller rättare togo en promenad tillsammans; han kunde ju inte alls begära pappas samtycke, när han inte kunde gifta sig. Det skulle bara ha blifvit ledsamheter, om han talat ut, och hvad skulle han för resten ha sagt, annat än att vi alltid hade hållit af hvarandra af hela vårt hjärta, hvilket alla människor visste förut?»
»Ja, Laura, men ändå var det detta, som grämde honom, när han trodde sig ligga för döden.»
»Därför att det var det enda han kunde tänka på, som liknade ett fel», sade Laura, som af denna skugga af ett klander blef retad att ännu häftigare taga honom i försvar, »och därför att han har ett så ömtåligt samvete, en så ädel uppfattning — —.»
Hennes häftiga ton väckte den lilla, så att det måste bli slut på samtalet för den gången; men fast hennes kärlek alltjämt var lika afgudisk, gaf den henne inte full trygghet eller lycka. Hvad Philip angår, så kände han stundom, om han än icke ens för sig själf ville erkänna det, att hur innerligt han än älskade Laura, var hon dock blott såsom hans andra jag — det vill säga en återspegling af hans gamla jag, icke en hjälp att utveckla en ny människa.
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Det hade länge varit sagdt, att herr Edmonstone skulle ta Charlotte med sig till Irland för att hälsa på farmor; redan förra hösten hade resan varit påtänkt men blef då om intet till följd af Guys sjuk-
