ningangelägenheter. Hon flög öfver innehållet och utropade, när hon kom till slutet: »Aha! Här ha vi det: “Herr Morville har varit här öfver fjorton dagar och är mycket dålig, fruktar jag. Han har nästan hela tiden haft så svår hufvudvärk, att han icke kunnat gå ut eller sysselsätta sig med något arbete, men han vill inte tillkalla någon läkare. Jag går dit upp för att besöka honom hvar dag, fast jag inte alls tror, att han önskar min närvaro, men jag tycker att det är orätt, att han i sitt nuvarande hälso- och sinnestillstånd skall vara helt öfverlämnad åt tjänstefolket.” Stackars Philip! Redclyffe har blifvit honom för tungt.»
»Sannolikt har han också öfveransträngt sig», sade Charles. »De sista veckorna tyckte jag allt det lät, som om han hade haft alltför mycket om sig.»
»Och han har inte ens skrifvit till Laura. Hvad det då måtte vara illa med honom! Jag skall genast skrifva till Markham och be om närmare underrättelser.»
Hon gjorde så, och de åkte på tredje dagen in till Broadstone för att hämta svaret. Nu var det ändå mycket värre. Herr Morville var enligt Markhams uppgift nästan redlös af hufvudvärken, låg på soffan hela dagen utan att kunna tala eller röra sig men var fast besluten att inte tillkalla läkarhjälp, oaktadt de botemedel han användt icke gaf honom den ringaste lindring. Hans lynne var ytterligt nedstämdt, och han nekade att taga emot någon människa. Hvarken lord Thorndale eller pastor Ashford hade fått komma in, och att Markham kom in berodde mest på att han så godt som tvingade sig till det för sitt samvetes skull, ehuru han skulle känna sig mycket lättad, om någon af herr Morvilles anhöriga befriade honom från ansvaret.
