Just som aftonrodnadens sista glöd höll på att förblekna, åkte Charles Edmonstone och hans syster ned i Redclyffes bördiga och löfrika dal.
Alltsedan de lämnade Moorworth, hade de icke utbytt ett ord. Charles satt och iakttog allvarsamt sin syster, men den stora krusflorsslöjan skymde bort hennes ansikte, och hon satt stilla som en bild, så att det enda han kunde se var de hårdt sammanknäppta händerna, som hvilade på barnets hvita kappa. Allt återkallade i hans minne Guys beskrifningar: kyrktornet, skolhuset med dess två stora nya fönster, parkmuren och den skarpa sluttningen innanför. Hvad månne hon kände? Han vågade emellertid inte tilltala henne förrän vid grinden, då han utropade: »Där ha vi Markham.»
Amy lutade sig ut och vinkade med handen. Markham kom fram till vagnsfönstret, och sedan man hälsat, började han gå uppför backen bredvid vagnen med ena handen på dörren, under det han besvarade Amabels frågor.
»Hur är det med honom?»
»Det är just inte bättre. Han har satt blodiglar på sig och blifvit så yr i hufvudet af blodförlusten, att han knappast har kunnat stå.»
»Är han klädd?»
»Ja, han ligger på bibliotekssoffan.»
»Har ni gifvit honom mitt bref? Väntar han oss?»
»Nej; jag gick hit i dag för att se, om jag skulle våga tala om för honom, att ni skulle komma, men han var så matt och tystlåten, att jag tyckte det var bäst att låta bli. Han har inte öppnat ett bref på hela veckan, och det kunde ha händt, att han helt enkelt hade nekat att ta emot er, såsom han gjorde med lord Thorndale. Dessutom visste jag inte,
