få se hans klara blick, höra hans klangfulla röst, hans lätta steg! Charles tyckte, att han kunde ha hatat Philip — men det gick heller inte, då han såg de härjade dragen, det grånande håret och de djupa fåror, som redan vid tjugusju års ålder af sorgen plöjts på hans panna.
Ändtligen såg Philip upp.
»Charles», sade han, »du måtte väl inte ha låtit henne öfveranstränga sig.»
»Nej då; vi fingo lof af vår doktor.»
»Det är likt allt det andra», sade Philip och slöt ånyo ögonen. Om en stund frågade han: »Hur visste ni, att jag inte var bra?»
»Markham nämnde något i ett affärsbref, som gjorde Amy orolig. Hon skref och frågade, och när vi fått svaret, tyckte vi det var bäst att komma och själfva se om dig.»
Intet mera sades, förrän Amabel kom tillbaka. Hon hade stannat en stund där uppe och språkat med fru Drew, som knappast visste till sig af öfverraskning, glädje och sörg i förening; hon hade tittat in i Charles' rum och sett efter, att där var i ordning åt honom, hon hade ordnat litet äfven för lillan och hade slutligen användt en liten stund i ensamhet för att tänka på hvar hon var och hviska till sin lilla ficka, att detta var fars eget kära hem. Hon visste, att hon befann sig i det rum han ämnat åt henne, och hon försökte att oaktadt mörkret se en skymt af utsikten, som han hade talat om, och af den bild af aposteln Johannes, som hon visste skulle hänga öfver spisen. Det var kanhända den mest pröfvande stunden under hela hennes sorgetid, och hon kände det, som om hon utan barnet i sina armar aldrig skulle ha förmått att hålla sig uppe under den känsla af tomhet
