»Rätt bra, och lillan har varit mycket snäll. Har du hört något om Philip?»
»Bolton tycker, att han är något bättre, och säger att han håller på att klä sig.
»Har du varit uppe länge?»
»Ja då. Jag sade åt Arnaud att passa på Markham, då han tittade in, såsom han alltid lär göra om mornarna för att se till Philip, och jag har haft en konferens med honom och Bolton, så att jag kan framlägga saken på ett vetenskapligt sätt för doktor Mayerne.»
»Nå, hvad tror du?»
»Jag tror, att vi kommo i rättan tid. Han hade kommit in i så mycket arbete i London och inte tagit någon motion, att han redan var förbi, när han kom hit, och här blef det riktigt för galet. Han försökte sysselsätta sig med egendomens angelägenheter, men det slutade alltid med att hans hufvudvärk blef så svår, att han fick lämna alltihop åt Markham, hvilken i förbigåeude sagdt af sin oro har blifvit mycket blidare stämd mot honom. Så tappade han all motståndskraft, har inte varit utom dörren, inte skrifvit ett bref eller tagit emot en människa på fjorton dagars tid, bara legat för sig själf i biblioteket och låtit de dystra tankarna obebindradt behärska sig.»
»Så förfärligt!» sade Amabel med tårar i ögonen. »Han tog inte ens emot pastor Ashford? Det tycker jag annars skulle ha gjort honom godt.»
»Jag skall säga dig en sak», fortfor Charles med sänkt röst. »Af hvad Bolton säger kan jag förstå, att han var rädd för något värre än hjärnfeber» » Hon ryste och bleknade men sade ingenting.
»Jag tror», sade Charles, »att det var dels nervositet och det tryck, som det här stället utöfvade på
