hans sinne, dels öfveransträngning af en hjärna, som redan förut var öfverdrifvet känslig. Jag tror knappast, att det var fara för något annat än en likadan sjukdom som den senaste, hvilken dock troligen skulle ha gjort slut på honom, men han själf måtte ha fruktat något ännu värre, och hans fasa för att träffa någon eller skrifva till Laura kom af fruktan att icke kunna uttrycka sig redigt.»
»Å, så väl att vi reste», sade Amabel gång på gång och knäppte ihop sina händer.
»Så har han skött sig med hästkurer», fortfor Charles, »som kanske hållit febern nere men som nedsatt hans krafter och gifvit ytterligare spelrum för hans tungsinthet. Hur det skulle ha slutat, kan jag knappt tänka mig, men jag anser det sannolikt, att sedan han nu blifvit väckt ur sin hypokondri, blir han nog bra igen.»
Han hade just slutat tala, då Philip kom-in, blek och medtagen, men mycket lugnare och med samma fullständiga förtroende för Amabel, som han i Recoara hade lärt sig hysa till henne.
Hon ville inte låta honom gå tillbaka till det dystra biblioteket utan förmådde honom att lägga sig på soffan i hvardagsrummet och slog sig själf ned i samma rum, i den tro att litet stillsamt samspråk mellan henne och Charles skulle vara nyttigt för honom. Hon skref till Laura, och han skickade en hälsning, ty han kunde ännu icke bjuda till att skrifva, och Charles skref till sin mor och doktor Mayerne, medan man litet emellan utbytte några ord om familjeangelägenheter.
Amabel frågade Philip, om han visste, att herr Thorndale var vid Kileoran.
