Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/518

Den här sidan har korrekturlästs
514
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Lilla Mary mådde bra i hafsluften, fick färg och började skratta och hoppa; och hennes lifliga, kloka sätt att se sig omkring gjorde henne alltmer lik fadern. Amabel själf var inte längre så nedslagen och tynande. Hennes gång blef lätt och spänstig, hennes kinder fingo en svag anstrykning af färg, och de promenader hon orkade göra voro märkvärdiga, när man tänkte på, hur klen hon varit på sommaren. Hvar dag besökte hon klippan och såg ut öfver hafvet, innan hon gick ned till byn, där hon fick höra så många okonstlade berättelser från sir Guys barndom och ungdom, eller ströfvade ut i skogen eller på heden. En dag, då Philip och Charles kommo hem från sin åktur, mötte de henne på stengården med en kappa öfver armen och krusfloret vått af saltvattensstänk; hennes kinder voro riktigt röda, och hon log, då hon hviskade till Charles: »James och Ben Robinson ha rott mig ut till Måsklippan.»

Hon träffade pastor Wellwood och fick höra glädjande redogörelser för hans verksamhet vid Coombe Prior. Med Ashfords blef hon också snart mera bekant och fäste sig mycket vid barnen, i synnerhet de små, af hvilka den sistfödde var uppkallad efter Guy. Charles undrade hvar dag, hvart all hennes tunga nedslagenhet hade tagit vägen. Det var, som om den rätta glädjen och hoppet om återseende kommit till henne först i Guys eget gamla hem. Årsdagen af hans död var visserligen en sorgedag, men hennes tårar hade ingen bitterhet med sig, och hon kände nu mera af den kraft, som den morgonen uppehållit henne, än under hela året förut.

Charles och Philip kommo under tiden förträffligt öfverens. De voro båda två angelägna att skona och hjälpa hvarandra, och då Philip att börja med var så