Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/521

Den här sidan har korrekturlästs
517
TRETTIONIONDE KAPITLET.

dragande en intressant fulhet är. En sådan ser man allra längst på. Kom ihåg mina ord, det är informatorn.»

»Det vill jag väl inte tro», sade Philip, som icke längre såg så säker ut och tog det så allvarsamt å sin väns vägnar, att han fick hufvudvärk och måste lämna sitt skrifarbete åt Charles, medan han själf gick ut en stund.

»Det var tråkigt, att du sade det där om informatorn, Charlie», sade Amy. »Kommer du inte ihåg, hvem som rekommenderade honom?»

»Det var ju sant!» sade Charles. »Jag minns nu, att det var ett verk af Philips lust att motarbeta allt, hvad Guy gjorde. Pojkarne skulle ju ha skickats till Coombe Prior?»

»Ja», sade Amy, »och det är visst det, som grämer Philip nu. Jag hoppas det inte är sant, för du skall veta att Guy inte tyckte om den där Fielder.»

»Säger du det? sade Charles och såg allvarsam ut.

»Men det var bara ett löst intryck och ingenting, som han kunde säga åt lord Kilcoran; han hade sett honom litet i Oxford och tyckte, att det var mycket prat och åtskilligt som lyste men icke något riktigt allvar.»

»Det låter inte bra, det där», sade Charles.

De väntade med otålighet på vidare underrättelser, men brefven blefvo allt sparsammare, och till och med Charlotte skref så förbehållsamt till sin bror, att han väl kunde märka, att allt inte stod rätt till.

Så förgick vecka efter vecka, och syskonen undrade, om de andra aldrig tänkte resa hem. Oktober hade förgått, och november hade börjat, och ännu voro de kvar. Slutligen kom ett bref från fru Edmonstone,