var riktigt glad, att hon var alltför liten för att förstå det.
De lågo öfver natten i London, och på förmiddagen tog Philip Charles med sig ut på en åktur för att bese alla de ställen, han hört talas om men nu för första gången fick se. Detta roade Charles mycket. På kvällen kommo de hem till Hollywell i godt behåll, och dagen därpå anlände alla de andra, så att familjekretsen var fulltalig igen.
Fru Edmonstone kunde knappt tro sina ögon, då hon fick se Charles med sitt friska utseende och Amabel med så mycket mera lif i alla rörelser, än då de skildes åt. Alla sågo krya ut utom Laura, som hade det gamla jäktade och oroliga uttrycket och icke klarnade upp ens i sällskap med Philip; ja, det såg nästan ut, som om hon hade varit rädd att bli ensam med honom. Hon var den enda, som var tystlåten vid middags- och tebordet elier då de sutto två och tre tillsammans, språkande om ämnen, som icke kunde behandlas i en större krets. Charlotte ville bara slippa tala om Eveleen, ty hon hade känt det så svårt att få spela en sådan roll gentemot henne; allt beröm gjorde henne ondt, och hennes mor nästan gladde sig däråt, ty Charlotte hade ju förr varit litet framfusig af sig och det skadade inte, att hon vid fyllda sexton år började bli mera kvinnlig och tillbakadraget.
Laura dröjde länge kvar i Amabels rum på kvällen, och då deras mor hade sagt god natt och lämnat dem ensamma, utbrast hon:
»Å Amy, jag är så glad åt att vara hemma hos dig. Jag har varit så förfärligt ledsen.»
»Men du ser ju, att han är riktigt kry», sade Amy, som trodde att hon syftade på sin oro för Philip. »Vi tycka, att han förefaller bättre än i somras.»
