vi få göra det med tålamod och ge hvarandra allt det inbördes stöd vi förmå.»
FYRTIONDE KAPITLET.
En kväll i slutet af april öppnade Charles dörren till arbetsrummet och stannade ett ögonblick småleende på tröskeln. Där satt Amabel på golfvet framför brasan och höll med ena handen lekfullt ifrån sig den lilla, som skrattande och jublande försökte rifva ned mammas hår under mössan.
»Det var rätt!» ropade Charles. »Fram med lockarna igen!»
»Nej, nej», sade Amy så sorgset, att han kände sig ledsen öfver att ha vidrört ämnet; hon märkte det genast och smålog strax vänligt igen.
»Är fru Henley kommen?» sade hon.
»I all sin storhet, och det vill inte säga litet», svarade Charles. »Hon kunde räcka till två upplagor af Philip, för hon är lika så lång och dubbelt så bred. Jag trodde det var Juno själf, som kom skridande emot mig från stationen.»
»Hur redde du dig med henne?»
»Utmärkt; jag berättade henne allt möjligt och bland annat, att det verkligen skall bli ett mycket litet bröllop, hvilket hon icke hade velat tro förut. Hon trodde nu, att detta var för din skull, och jag upplyste henne inte om att det var för brudparets egen. Tur var det, att Kilcorans gjorde pappa så led på stora bröllop, för Philip skulle aldrig ha uthärdat med ett sådant.»
