»Å, du lilla odygdspåse, är nu håret nere igen! Ja, du vet, Charlie, att Philip är mycket ledsen för herr Fielders skull; lord Kilcoran har skrifvit och bedt Philip skaffa honom någon plats.»
»Det är något, som de komma att få hålla på med, så länge de lefva», sade Charles. »Det är ett fördärf för en karl, när han börjar höra sig om efter någon plats. Ja, de där Fielders komma att hänga på Philip och Laura för beständigt; de kunna ju inte heller riktigt stöta dem ifrån sig, när de båda två känna sig på sätt och vis som medskyldiga till dårskapen.»
»Jag önskar, att Eva finge vistas någon annanstädes än hemma», sade Amy. »Faster Charlottes skildringar af henne göra Laura så ledsen.»
»Ja visst, hon vill vara både fru och fröken, herr Fielders hustru och lord Kilcorans dotter på samma gång. Stackars liten! Den dagen, då han får någon anställning, blir en ledsam dag för henne. Hon vet inte, hvad fattigdom vill säga.»
»Stackars Eva, hon blir kanske så mycket bättre och snällare genom pröfningen», sade Amy. »Men god natt nu, morbror Charles! Nu måste Mary gå.»
Just som Amabel hade gått med sin lilla flicka, kommo fru Edmonstone och Charlotte in.
»Hvar är Amy?»
»Hon har nyss gått till barnkammaren med lillan. Hon var sig så lik nyss, då Mary rifvit ned allt hennes hår, så ni borde ha sett henne.»
»Hvad hon är lugn och glad nu! Hela dagen har hon sprungit upp och ned för trapporna och hjälpt till med allt möjligt. Ja, vi kunde aldrig ana, hur det skulle vända sig.»
