»Och att Amy skulle bli den, som stannade i hemmet», sade Charles. »Det kan väl inte vara orätt att känna sig glad öfver att ha henne kvar med detta milda, blida lugn, som hvilar öfver henne nu.»
»Vet du, om hon ämnar komma med till kyrkan i morgon? Jag har inte velat fråga henne.»
»Inte jag heller.»
»Jag vet, att hon ämnar det», sade Charlotte.» Hon sade det åt mig.»
»Bara det inte blir henne för svårt!»
»Hon skulle själf säga, att det är orätt att tänka mer på henne än på bruden», sade Charles.
»Stackars Laura!» sade fru Edmonstone. »Jag är glad, att allt nu är, som det bör vara. De ha båda genomgått mycket.»
»Och inte förgäfves», sade Charles. »Philip är —
»Å, jag säger inte ett ord emot honom», sade fru Edmonstone. »Han är utmärkt; han kommer att utmärka sig ännu mer, han kommer att göra henne mycket lycklig. Ja visst.»
»Saken är», sade Charles, »att han är skapad att bli en af de främsta här i världen och att vara höjd öfver sin yttre ställning, och det enda skälet att vi ändå inte äro nöjda är nog, att vi jämföra honom med en, som var för god för denna världen.»
»Det är inte bara det.»
»Ja, mamma såg honom inte vid Redclyffe, annars skulle mamma göra mer än blott som kristen förlåta honom.»
»Jag beklagar honom mycket.»
»Det är inte riktigt nog med det heller», sade Charles med ett skalkaktigt leende, fast han menade fullkomligt allvarsamt. »Eller hur, Charlotte? Mamma måste innesluta honom i sitt moderliga hjärta.»
