»Du begär för mycket, Charlie. Det har funnits bara en enda, som — — —. Aldrig kan jag tänka på Philip såsom förr.»
»Jag tycker mycket mer om honom nu», sade Charlotte.
»För min del», sade Charles, »tyckte jag aldrig om honom förr — ja, det är för litet sagdt, för jag tålde honom inte; hela min natur uppreste sig emot honom. Om inte Guy hade kommit hit, så skulle Philips förträfflighet haft den verkan på mig, att jag blifvit ett extrakt af idel bitterhet och galla, allt medan ni andra beundrade honom — och ändå var han ju inte någon humbug heller. Men först nu har jag kommit att tycka om honom. Jag ser upp till honom, jag tycker, att han är ädel och god, och när jag ser, att han af hjärtat ångrar sig, tycker jag också, att han är verkligt stor. Om jag icke hade känt en ännu ädlare, så kanske jag hade följt hans unge väns exempel och tagit honom till min mönsterhjälte.»
»Ja», sade fru Edmonstone tankfullt, »om det inte hade funnits mycken sinnets ädelhet, hade han aldrig tagit det så djupt. Jag skulle inte ha trott honom om så djup ånger, till och med då han var mig som kärast.»
Så uppgick då ändtligen Philips och Lauras bröllopsdag.
Hur olika var nu icke allt mot för knappa två år sedan, då Amys och Guys bröllop firades! Det var, som om ingen hade kunnat se riktigt glad ut utom herr Edmonstone, som var i sitt vanliga muntra lynne och till och med vågade sig på att prata förtroligt med den respektingifvande fru Henley.
Amy hade lofvat de andra att lägga bort den djupaste sorgdräkten på bröllopsdagen, och hon var
