hålla sig därifrån af Lauras närvaro. Charles sade däremot i frimodig ton, att Philip i allmänhet var så mycket bättre, att man nästan kunde kalla honom bra; detta var något alldeles tillfälligt.
Fru Henley satt helt dum och förstod ingenting. Då frukosten var slut, hörde hon Amabel säga till Laura i yttre rummet:
»Det blir snart bättre. Här har du en kopp starkt kaffe att ge honom. Jag säger till er, när det blir tid att bege sig af.»
Amabel och Charlotte hjälptes sedan åt att lägga ihop Lauras saker och packa in i resvagnen hvad som behöfdes genast, ty brudparet skulle afresa direkt från kyrkan. I sista minuten gick Amy för att säga till Philip, att det var tid att gå, ifall han ämnade promenera till kyrkan ensam, hvilket var det bästa för hans hufvud.
»Det är bättre nu», sade Laura och såg litet tröstad ut.
»Mycket bättre, sedan ni skött om mig», sade Philip tacksamt. »Skall jag säga farväl till dig nu, Amy?»
»Nej, jag kommer med till kyrkan, ifall du inte har något emot att se mig där i min svarta klädning.»
»Skulle vi inte vilja ha vår skyddsängel med oss, Laura?» sade Philip.
»Du vet, att han skulle ha velat vara med», sade Amy. »Ingen skulle ha varit gladare än han, så jag får tacka er för att ni vilja ha mig med.»
»Tack för att du vill vara med», sade Laura varmt. »Det är en glädje för oss.»
De lämnade henne, och hon stod ett par minuter kvar för att njuta af ensamheten och genom fönstret se ut på sin lilla flicka, som var i trädgården med
