Anne. Så fick hon se Philip komma ut genom verandadörren och gå öfver gräsplanen. Mary var mycket förtjust i honom och smickrad af en så lång herres uppmärksamhet, och äfven nu räckte hon ut armarna och ropade på honom. Amabel såg, hur han genast vände sig åt det hållet, hur han tog henne ifrån jungfrun och höll henne hårdt omfamnad, medan hon slog sina små armar om hans hals. Hon släppte honom ogärna för att gå tillbaka till Anne, och när han skulle gå, räckte hon honom en bukett af violer och gullvifvor, som hon höll i handen.
De blommorna sutto i hans knapphål, när Amabel återsåg honom i kyrkan, och hon förstod, att detta lilla bevis på tillgifvenhet från Guys barn var honom mera dyrbart än all den välvilja hon själf kunde visa honom. Där stodo nu Philip Morville och Laura Edmonstone inför altaret. Det var icke ett sådant par som Guy och Amy. Här fanns mera skönhet, men icke samma friskhet, ungdomlighet och lugna lycka. För en ytlig betraktare, såsom Philips syster, såg ju allt bra ut, men för de andra syntes alltför väl spåren af oro och sorg i bådas uttryck.
Ceremonien var slut, och Laura höll sin mor hårdt sluten till sig.
»Förlåt mig, mamma — mamma! Jag inser nu alltsammans.»
Stackars flicka, hon hade alltför mycket felat i sin dotterliga plikt för att lämna hemmet med systerns förhoppningsfulla lugn. Fru Edmonstone besvarade hennes ord med en hjärtligare kyss, än hon med bästa vilja kunnat gifva under många månader.
»Amy, bed att det inte måtte hemsökas på oss!» var det sista Laura hviskade till sin syster, då de slötos i hvarandras armar.
