Philip sade knappast ett enda ord; han tog blott emot deras lyckönskningar med tacksamma blickar och åtbörder, och skilsmässans stund påskyndades för att skona honom.
Det enda frivilliga ord han yttrade var till Amabel:
»Nu är du min syster.»
»Och hans bror», svarade hon.
Då Amabel väl satt i vagnen ensam med Charlie, lutade hon sig tillbaka och brast i gråt.
»Amy, har det varit för svårt?»
»Nej», sade hon och försökte hämta sig, »men jag är så glad. Detta var hans förnämsta önskan. Nu är ju allt så, som han hade velat ha det.»
»Och du är befriad från ditt ansvar. Omsorgen om Philip har legat tungt på dig, men nu har Laura tagit hand om honom, och dessutom är han mycket kryare, så nu har du bara att tänka på din dotters uppfostran, och vi få börja vårt stilla hemlif.»
Amabel smålog.
»"Amy, om jag bara visste, att du vore riktigt nöjd.»
»Ja, kära Charlie, det är jag. Ni äro alla så snälla mot mig, och det är en riktig lycka, att mitt eget gamla kära hem står öppet för mig och lillan. Du vet ju, att han var glad åt att få ge mig tillbaka åt dig.»
»Är du verkligen lycklig — är det inte bara så, att du tycker du bör vara det? Blif inte ledsen, Amy, och svara mig inte, om du inte själf vill.»
»Tack, Charlie, men jag är verkligen lycklig. Det måste jag vara, när jag tänker på, hur lycklig och glad han var och att nu ingenting kan förstöra det för honom. När jag ser, hur alla de plikter, som följa
