»Ja, både Philip och pappa behöfva dig ju så mycket», sade Amy. »Dessutom behöfver jag din hjälp, allt eftersom lillan växer till.»
»Alltså stannar du hos oss?»
»Ja, när nu pappa har klart för sig, att jag inte kan vara som en ung flicka, som kan fara ut med honom och roa sig, så går det ju så bra. Han har ju Charlotte, som nu börjar bli så förståndig och treflig — och så vacker sedan — så han har ju en dotter, som representerar, ändå. Jag får se till dig och lillan och hjälpa Mary Ross i skolan och hålla mig undan från bjudningar — då blir det, som Guy ville ha det.»
Sådant blef också Amabels lif på det stora hela.
Man kan tänka sig Philips och Lauras. Han blef en framstående man — en af de främsta i landet —, beundrad för sin förmåga och sin redbarhet, af alla betraktad som ett lyckans skötebarn. Men ändå var det ett lif af oro och jäktande, utan hvila och lugn, och Laura hade att dela sin tid mellan omsorgen om hans hälsa och uppfyllandet af de plikter deras ställning kräfde. För hemlif och stilla trefnad fanns det liten eller ingen tid öfrig, och sina barn kände hon bäst genom Amabel.
Deras inbördes tillgifvenhet förblef sig alltid lik, och de betraktades som ett beundransvärdt äkta par. Men många undrade, hvarför han, som så oväntadt kommit i besittning af allt hvad lyckan kunde skänka, skulle vara så allvarsam, nästan melankolisk till lynnet. En fanns dock, som aldrig fann honom sådan och som icke förstod, hvarför till och med hans egna barn nästan voro rädda för honom, oaktadt all beundran och kärlek — en fanns, mot hvilken han alltid visade sig solskensblid i sin djupa ömhet — och det var Mary Verena Morville.
