trakta Guy såsom främmande, att han tyranniserade honom lika obesväradt som sin egen familj.
Guy, som alltid varit van vid mycken rörelse i friska luften, var redan trött af flera timmars arbete och skulle nu ha haft mest lust för en stunds småprat och hvila. Hvilken annan tid på dagen som helst skulle ha passat lika bra för Charles, men det behagade honom, att det skulle ske just den timmen, och han förstod icke, att läsningen på det viset blef en arbete för Guy i stället för en vederkvickelse. Då och då gäspade Guy förskräckligt, och en gång, då Charles sade åt honom, att han var dum, föreslog han någon annan lästid; men då Charles gjorde invändningar, gaf han med sig lika beskedligt som någon af de andra.
Att ge akt på Guy var ett af Charles' synnerliga nöjen, och han fröjdade sig särskildt vid utsikten till att få höra honom berätta om sitt första deltagande i en middagsbjudning. Herr, fru och fröken Edmonstone samt sir Guy Morville blefvo bjudna på middag hos herrskapet Brownlow. Laura sade till Guy, att där kunde man icke vänta sig något roligt, om inte att få höra god musik, men Charles bad henne tiga; han ville höra hvad Guy själf fick för intryck af sällskapet, sade han.
Följande morgon var naturligtvis också hans första fråga:
»Nå, hvad tyckte du om middagen?»
»Å, det var väldigt lifvadt.»
Guy afbröt sig midt i sitt favorituttryck, då Laura sade:
»Alldeles som det brukar vara hos Brownlows.»
»Hurudan var frun själf?» sade Charles.
