»Hon är märkvärdig», sade fru Edmonstone lugnt.
»Jaså», sade Guy halft naivt, halft skalkaktigt, »då är det inte många, som äro lika henne.»
»Jag hoppas åtminstone det», sade fru Edmonstone.
»Philip kallar henne 'den där människan'», sade Charles. »Han har aldrig kunnat förlåta henne, att hon kallade honom, hans trogne vän Thorndale och mig 'tre de otillgängligaste markattor hon någonsin sett'.»
»Det kan hon då inte säga om Maurice», sade Laura skrattande.
»Jag hörde henne inbilla en ung dam, att Maurice var lord Kilcorans äldste son, sade fru Edmonstone.
»Å, kan hon ha trott det?» inföll Amy.
»Jag djärfdes påminna om lord de Courcys tillvaro, och då sade hon på sitt hastiga sätt: 'Ja visst, nu kommer jag ihåg, men då är han den därnäst!'»
»Maurice och hon sutto och berättade historier för hvarandra», sade Guy. »Så fort den ena berättat något galet, hittade den andra på något ännu värre. Han dref bestämdt med henne. Är hon verkligen en bildad människa?»
»Jag tror det», sade fru Edmonstone, »men hon saknar takt och är så nöjeslysten.»
»Och så högljudd», sade Laura. »Hvad var det hon sade om hästarna, Guy?»
»Hon sade, att hon körde ett par hästar, som voro så ystra, att alla drängarne voro rädda för dem, och när hon ville ta sin lille gosse med sig i vagnen, hade herr Brownlow sagt: 'Nej tack; du själf gör som du vill, men gossen får du inte bryta nacken af'. Strax började Maurice berätta om en dam, som körde fyrspann och som, när de främsta hästarna vände sig