»Det är så likt fru Brownlow», sade den ena fröken Harper. »Man kan tro henne om hvad som helst.»
»Det här får ni inte tro», sade Guy sakta. »Jag berättade på ett oriktigt sätt en sak, som hade varit bättre att aldrig nämna, och nu måste jag be, att min dumma öfverdrift inte får komma längre.»
Charles blef trumpen och teg; Guy stod försjunken i tankar, och det blef ingen lätt sak för Laura och Amy att hålla samtalet i gång, tills gästerna togo afsked.
»Hvilket bråk!» knotade Charlie, så fort de voro borta.
»Jag ber dig om ursäkt för att jag förstörde ditt nöje», sade Guy, »men det var mitt fel, och därför måste jag säga ifrån.»
»Prat», sade Charles. »Hvem bryr sig om, huruvida hon rökte en cigarr eller tjugu? Hon är ändå den hon är.»
»Frågan är: hvad var sant?» sade Laura.
»Att sila myggor», sade Charles.
»'Vingar små'!» sade Guy och såg på Amy.
»Som du behagar», sade Charles och knyckte på nacken; »det måtte verkligen vara 'små själar', som fästa sig vid sådana småsaker.»
Guy rynkade pannan, men Laura såg upp på honom med en vacker och vänlig blick, i det hon sade:
»Det är inte värdt att bry sig om honom. Vi måste alla högakta dig för att du inte skydde obehaget för dig själf.»
»Du får berömma honom för Philip», brummade Charles.
Ingen svarade.
