han icke menade. Guy förstod ingenting att börja med och var helt häpen öfver de åsikter Charles uttalade såsom sina, tills Laura en dag kom honom till hjälp och till broderns förargelse lät honom förstå, att han nog icke menade allvar. Då hon härnäst kom åt att tala med Guy ensam, bad hon honom att icke taga allt hvad Charles sade efter bokstafven.
»Det är inte vackert af honom och inte rätt heller, men man kan inte få honom ifrån det, och det är hans största nöje; så man får ha tålamod med det», slutade hon.
Efter den stunden tycktes Guy icke ha någon svårighet att lägga band på sitt lynne, då han resonerade med Charles, utom en gång, då det gällde kung Karl I och Charles yttrade något, som lät som ett hån.
Guy svärmade af hela sitt hjärta för den olycklige konungens minne, och Charles hade här ändtligen funnit en sårbar punkt. Guy bad Charles tala allvar; han kunde väl inte mena detta. Charles, helt belåten att ändtligen lyckas, svarade blott:
»Fråga Strafford, som offrades för hans skull.»
Guy blef blossande röd och yttrade några häftiga ord men hejdade sig genast och gick sakta ut ur rummet.
»Så ser det alltså ut», sade Charles till sig själf. »När han blir ond, blir han säkert förfärlig. Men han behärskar sig förunderligt väl. Nu skall han få vara i fred för mig; men det kändes så nedsättande att inte aktas värd att bli förtretad på, som om jag varit en alltför stor stackare.»
Guy kom igen om en liten stund.
»Förlåt min häftighet nyss», sade han genast.
