Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs
64
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

såg hon, att detta slog an på kusinen; han tyckte om denna samvetsgrannhet hvad sanningen beträffade och sade några vackra saker om att allt osant, om aldrig så ringa, är som sot och lämnar fläckar efter sig; men han beklagade, att Guys lynne skulle vara så häftigt och oberäkneligt.

Amy gladde sig åt, att Laura vågade framkasta, att Philip kanske kunde vara något försiktigare gent emot Guy.

»Jag är försiktig», sade Philip hastigt och hårdt. »Ingen behöfver påminna mig om att skona den stackars olycklige gossen, men hvem kan ana alla de punkter, på hvilka han är känslig?»

»Han är känslig på mer än ett sätt», sade Laura. »När han läser en bok, är det som om han lefde sig helt och hållet in i den. Häromdagen fick han tag i 'Sintram', den där mystiska berättelsen om gossen, som från födelsen var hemfallen åt onda makter men som räddades genom moderns böner och redlig kamp mot det ondå. Den grep honom så djupt, att han grät — jag såg det.»

»Han borde inte upphetsa sin fantasi för mycket», sade Philip.

Guy kom icke in igen, förrän Philip var gången; det befanns, att han varit ute i regnet hela tiden. Han var ledsen att ha försummat sig, men han sade icke mycket, och det var snart sängdags.

Dagen därpå råkade han de äldre flickorna i trädgården, då han kom hem från sin lektion, och slöt sig genast till dem.

Han såg allvarsam ut och började med att säga, att han var skyldig dem en förklaring på sitt beteende kvällen förut.