Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs
65
FEMTE KAPITLET.

»Amy tror, att du själf har sett spöket», sade Laura med ett försök att ta saken lätt.

»Skrämde jag dig? sade Guy och vände sig till Amy med ångerfull min. »Nej, nej, jag har aldrig sett det, och jag har aldrig hört, att någon annan heller gjort det. Förlåt mig!»

»Jag var bara dum», sade Amy leende.

»Men», fortfor Guy, »när jag tänker på ursprunget till spökhistorien, kan jag inte skratta, och om Philip visste, hur det var …»

»et gör han inte», inföll Laura; »han betraktar det på samma sätt, som vi alltid ha gjort, såsom något ärevördigt och intressant, som hör till Redclyffe.»

»Jag brukade förr vara stolt öfver det», sade Guy. Jag ville ha reda på hvem det var, som sades sucka i svarte Hugos rum och vrida på dörrlåset. Jag letade i gamla papper och fick reda på en förfärlig historia. Den där förskräcklige sir Hugo — den samme som började tvisten med er mors gren af ätten — var en af Karl II:s hofmän, lika dålig som någon af de andra eller värre …»

»Hvad var det tvisten gällde?» frågade Laura.

»Det troddes, att han antingen förfalskat eller förstört sin fars testamente, så att brodern blef arflös; denne gjorde föreställningar och blef till lön därför bortkörd från hemmet. Förfalskningen blef aldrig bevisad, men betviflades af ingen. Det finns otaliga historier om hans förbrytelser och om hans rasande häftighet och hämndgirighet. Han tvang en ung flicka att gifta sig med honom, fastän hon höll en annan kär; så blef han svartsjuk; han lade sig i försåt för sin rival, stängde in honom i tornrummet, lät föra honom till fängelset och mutade domaren Jefferies att döma honom

Arfvingen till Redclyffe.5