till döden; ja, det påstås till och med, att han tog sin hustru med sig för att se på afrättningen. Han blef så hatad, att han måste fly ur landet; då begaf han sig till Holland, ställde sig in hos Vilhelm af Oranien och använde sina rikedomar för att främja hans sak. Och till lön för detta var det, som han fick sin titel. Så tjänade han i arméen i många år och kom hem, då han trodde, att man skulle ha glömt hans ogärningar. Men kommer ni ihåg de här raderna:
'Och mången, innan döden kom,
i lifvets kväll har fått sin dom,
i evigt mörker sänkt.'»
Guy upprepade orden med samma af djup fasa halfkväfda ton, hvari han förut talat.
»Det gick så med honom; han blef vansinnig, och efter många förskräckliga våldsgärningar slutade han sitt lif genom att hänga sig i samma rum, där han förut hade stängt in sin fångne rival.»
»Så hemskt!» sade Laura. »Men jag förstår ändå inte, hvarför du skall ta det så djupt; det hände ju för så länge sedan.»
»Hur skulle jag kunna annat?» sade Guy. »Står det inte skrifvet, att fädernas missgärningar skola hemsökas på barnen? Ni undrade på att jag var så barnslig och grät, när jag läste om den stackars Sintram. Det är min öfvertygelse, att det hvilar en förbannelse öfver den där förfärlige mannens afkomlingar, liksom det gjorde öfver gossen Sintram.»
Flickorna tego båda, häpna öfver det skräckslagna allvar, hvarmed han talade.
Slutligen hviskade Amy:
»Men Sintram besegrade det olyckliga ödet till slut.»
