Äfven Laura hade sansat sig så pass mycket, att hon kunde säga något.
»Det måste vara inbillning. Du har tänkt dig så in i det, att du tror det själf; men man måste slå sådana föreställningar ifrån sig, annars kunna de föranleda sin egen uppfyllelse.»
»Se på Morvillarnes historia», sade Guy, »och säg sedan, att det är inbillning. Brott och blodsutgjutelse i hvarje släktled; hvart och ett har lagt till i stället för att minska förbannelsens börda. Min far, som dog i sin ungdom, var kanske den lyckligaste af alla.»
Laura såg, att föreställningen var för djupt rotad för att kunna behandlas som en inbillning, och hon sade allvarligt:
»Alla ha vi syndens och dödens förbannelse i arf, men du måste komma ihåg, att du icke blott är en Morville utan också en kristen.»
»Det minns han, sade Amy och såg på honom. I samma stund slog hon ned ögonen igen och blef röd af förlägenhet öfver sin egen djärfhet. Men hon hade rätt fattat det andaktsfulla uttrycket i hans ansikte.
De promenerade en stund under tystnad vidare.
Slutligen sade Laura:
»Och är det verkligen denne sir Hugos porträtt du skall vara lik?»
Guy nickade.
»Då måtte det ha blifvit taget, innan han blef så elak», utropade Amy, och Laura måste instämma. Så mycken ondska, falskhet och hämndlystnad kunde aldrig ha dolt sig bakom en så ren panna, en så öppen och mild blick som Guys.
Nu afbröts samtalet af herr Edmonstones röst.
