»Guy, Guy, hvar är du? Det var bra! Spring efter din bössa, pojke! Vi skola jaga en kanin ur sitt hål.»
Guy sprang genast, och snart voro båda herrarne borta.
Just som de båda flickorna slutat sin promenad och voro på väg in, fingo de se Philip, som närmade sig genom alléen med snabba och beslutsamma steg.
»Hvar är Guy?» var hans första fråga, sedan han hälsat.
»Han är ute med pappa. Har något händt?»
»Hvar är faster?»
»Hon är ute och åker med Charles och Charlotte. Men hvad är det då?»
»Se här. Kan du säga mig, hvad detta betyder? Jag fann det på mitt bord, när jag kom hem för en stund sedan.»
Det var Guys visitkort; på baksidan stod skrifvet:
»Käre Philip! Jag ser, att det inte går att både jaga och läsa, så bry dig inte om hästen mera. Stor tack för allt ditt besvär! G. M.»
»Detta är resultatet af att natten igenom rufva öfver sin vrede», sade Philip.
»Ack nej!» ropade Laura, rodnande af ifver. »Du missförstår honom alldeles. Han kunde inte tåla skämt om saken, därför att gamle sir Hugos historia var så förskräcklig, och han inbillar sig, att det ligger en förbannelse öfver släkten …»
»Å, han har försvarat sig för er?»
Laura rodnade ännu djupare.
»Om du hade varit här, skulle du också ha blifvit öfvertygad», sade hon. »Hvarför vill du inte tro, att det inte går för honom att både läsa och jaga?»
