»Det kunde han ha tänkt på förut», sade Philip. »Här har jag ju nära nog köpt hästen! Hela förmiddagen har jag förslösat på den saken, och nu får jag bara dra mig ifrån alltsammans. Om jag hade råd, skulle jag hellre köpa den själf. Jag hade gjort upp saken så förmånligt, och en sådan häst kanske han aldrig får se i sitt lif mera.»
»Det var stor skada», sade Laura. »Han borde ha tänkt sig för. Det är inte riktigt att besvära andra för ingenting.»
»Alldeles utom sig af ifver i går kväll, och i dag … Nej, nej, Laura, detta kan inte vara endast ombytlighet; det vore alltför orimligt. Det är elakt lynne, sådant som straffar sig själft i hopp om att reta andra.»
Laura tog ännu Guy i försvar, och Amy gladde sig däråt, ty annars hade hon måst taga till orda, och hon kände för lifligt för att hon skulle kunna göra det.
Philip hade för brådtom att vänta på de andra, hvarför han begaf sig af igen med samma raska fart.
Kort efteråt kommo de andra hem, först de åkande och sedan jägarne. Guy gick bort för att stänga in Hej, som var för våt att få gå in i salongen, och herr Edmonstone kom ensam in med mycket misslynt uppsyn.
»Kan man tänka sig», började han, »att Guy säger sig inte ämna jaga mer.»
»Inte jaga?» utropade fru Edmonstone och Charles på samma gång. »Och hvarför det?»
»Å, han påstår, att det distraherar honom, så att han inte kan läsa ordentligt; men det är ju bara dumheter. Det är naturligtvis någon, som har förargat honom. Han, som rider så bra och har varit så förtjust i jakten — och så den där hästen till! Det är
