han hoppades på och hänvisade sonsonen till ångern och upprättelsen.
Detta var ett farligt sätt att framställa saken, och den modlöshet och misstro till sig själf, som det framkallade hos Guy, kunde lätt ha kommit honom att uppgifva striden såsom lönlös.
Först vid Hollywell hade man uppmuntrat honom att tro, att kampen kunde krönas med seger. Man visade honom, hur nöjet bör tagas: såsom en vederkvickelse men icke såsom hufvudsak och aldrig utan själftukt och vaksamhet; och både fru Edmonstone och i sin mån flickorna påminde honom tröstande om den hjälp, som står hvarje kämpande och troende själ till buds.
SJÄTTE KAPITLET.
Guy berättade visst icke allt detta för fru Edmonstone, men hon hörde tillräckligt för att förstå hvad slags hjälp han behöfde och för att känna ett lifligt deltagande för honom.
Det var tråkigt med den där frågan om jakthästen, tyckte hon, ty fastän Guy visat mycken sinnesstyrka, var det intet under, att Philip var förtretad. Herr Edmonstone var snart blidkad. Så fort han blifvit öfvertygad om att det ej berott på dåligt lynne, förmådde han sig att säga åt Guy, att denne gjort mycket rätt och att det nog skulle bli en riktig bokmal af honom — något som Guy tog som ett godt skämt.
Philip hade föresatt sig att vara fördragsam och icke tala vidare om saken. Laura tyckte detta var skada, ty på det viset komme de aldrig att förstå
