»Å, menar du allvar? Jag hade hoppats, att jag åtminstone utanpå var lik annat folk.»
»Jag skall säga dig hvad du är. Du är precis hvad jag skulle vilja vara, ifall jag vore frisk.»
»Det skall du inte säga, Charlie.»
»Nej, vänta litet: jag skulle aldrig förslösa mina soliga morgnar på Euripides, inte heller skulle jag låta den bästa jakthäst i grefskapet gå min näsa förbi, när jag hade pengar att betala honom med.»
»Du skulle inte ha ett sådant bångstyrigt jag att hålla reda på.»
»För resten», fortfor Charles med en ny gäspning, »vill det inte mycket säga, att jag kommer att sakna dig. Du kan inte tänka dig, hur trött jag blir på dessa samma fyra väggarna och dessa samma människorna, som dag efter dag hålla på med samma saker — Laura med sin målning, Amy med sina blommor, de gamla dag efter dag sig lika, och alla böcker så genomgående enfaldiga, att jag på förhand vet hvad det står i dem.»
Han suckade och vred på sig.
»Vet du hvad, Guy», fortfor han, »jag låtsar inte mycket om det, men det är ingen lek att ligga som en stackare här i alla mina dagar. Det bästa, som kan hända mig och som doktorerna alltid förespegla mig, är att förbli krympling, så länge jag lefver; och då kan man veta hvad det kan bli — och troligen blir. Ja, vet du, Guy, ibland kan jag ha lust att bita somliga människor, såsom den där token Maurice de Courcy till exempel, när jag hör dem sladdra och tänker på att …»
»Jag har visst ofta pratat utan att tänka mig för, fast jag efteråt undrat, om jag kanske gjort dig ledsen.»
