»Nå, vill du läsa tillsammans med mig, Amy?»
»Jag? Å, Charlie — tack! Vill du verkligen det?» utropade Amy, rodnande af glädje. »Jag har så ofta tänkt, att det vore så roligt, om vi kunde läsa tillsammans, liksom Mary Ross och hennes bror; men jag har varit rädd, att jag skulle vara för dum. Så roligt!»
Guys farfar hade bestämt hans årliga underhåll, till dess han skulle fylla tjuguett år, och gjort det så knappt, att till och med Philip fann det vara otillräckligt för en man i hans ställning.
»Du förstår», sade herr Edmonstone på sitt godmodiga, tveksamma sätt, »att om du ibland skulle behöfva litet mer kanske, så behöfver du bara säga ifrån. Var inte rädd; det är bättre det än att göra skulder. Du känner mig, och det är dina pengar.»
»Det här skall räcka», sade Guy i samma ton, som då han bestämde antalet lästimmar på dagen.
Philip gaf Guy många goda råd angående hur han skulle ställa sig i Oxford, och Guy hörde mycket uppmärksamt på. Fru Edmonstone och Charles lofvade skrifva till honom, och då han lämnade Hollywell, blef han saknad af alla, icke minst af Charlotte, som nu miste båda sina lekkamrater på en gång och hade tiggt en lock af Hejs hår till minne, hvilken hon skulle ha lagt i en medaljong, om hon inte varit så rädd, att Laura skulle skvallra för Philip.
