väntade på henne. Ty nu var Laura färdig, och litet hvar började hjälpa Mary, medan Charlotte för att förbättra saken skrek öfver trappräcket, att alla voro i ordning »utom Mary» Sir Guy hördes spela »Den lustige kopparslagaren», och kapten Morvilles taktfasta steg ljödo i förstugan. Då slutligen en lång kedja lades kring hennes hals, utropade hon högt:
»Nej, nu står jag inte ut längre — nu får det vara nog!»
Därmed sprang hon upp, ryckte till sig sin schal och höll på att taga den på sig, då det ropades, att alla måste visa sig för Charles.
De skyndade ned; Amy sprang fram till brodern, gjorde en djup nigning och svängde sig rundt omkring.
»Minsann har ni inte kostat på er!» utropade Charles. »Visa er nu vackert.»
De grupperade sig som figurerna i en modetidning. Systrarna voro båda i hvitt med jasminer i håret; det klädde i synnerhet Laura med hennes rena drag och hy och det rika, vackra bruna håret.
»Har inte Amy ordnat blommorna vackert?» sade Laura. »Hon tog allt som fanns på trädet, och Guy måste gå efter stegen för att komma åt kvistarna högst uppe på muren.»
»Ser du din myrtenkvist, Guy?» sade Amy och visade på blommorna i Lauras hår. »Den som du ville jag skulle tycka var lika bra som jasmin?»
»Det borde ha varit myrten alltihop», sade Guy.
Philip stod under tiden lutad mot dörrposten. Laura kastade blott en enda blick på honom, i den i tanke att allt detta var barnsligheter i hans ögon — icke anande det brännande intresse, hvarmed han lade märke till hvarje ord och min.
»Ståtligt, Mary!» sade Charles. »De ha fiffat upp dig, det vill jag lofva.»
