Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/94

Den här sidan har korrekturlästs
90
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Mary rynkade på näsan och sade, att hon inte skulle komma att känna igen den eleganta unga damen, som hon skulle få se i trymåerna vid Allonby.

Nu skyndade herr Edmonstone på dem igen, och så bar det af.

Danssalen vid Allonby var ett vackert rum, hvarifrån man kunde komma direkt ut i en vinterträdgård, där kulörta lyktor skimrade fram mellan de högstammiga växternas grönska. Då Edmonstones anlände med sitt sällkap var endast värdfolket i salongen — lord Kilcoran, glad och godlynt, den stillsamma lady Kilcoran, som var engelska till börden och klen till hälsan, Maurice, Eveleen och de två yngre systrarna.

»Detta var synd om Charlotte», tänkte Amy, när hon fick se de två småflickorna, hvilka strax ville draga henne med sig ut i växthuset för att se på lyktorna; de andra började genast banna fru Edmonstone för att hon inte tagit Charlotte med sig — det var en hårdhjärtenhet, sade de, som de icke trott henne om, och lady Eveleen i synnerhet talade med en öfverdrift i ton och sätt, som hon alltid antog, när hon var i närheten af kapten Morville.

Denne tänkte minst på henne; han var fullt upptagen af att iakttaga, hur Lauras väsen öfverensstämde med Charles' antydningar. Så fort han fick tillfälle, bjöd han upp henne och kände sig lycklig öfver hennes min af glad beredvillighet; men i nästa ögonblick närmade sig Guy och framställde med ifver en liknande anhållan.

»Jag är redan uppbjuden», svarade hon med en glad och stolt blick på Philip, och Guy vände sig till Amy, hos hvilken han hade bättre lycka. Herr Edmonstone frågade Mary, om hon ansåg honom för