Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs
92
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

»Det är för litet sagdt om Laura», sade Philip; »hennes skönhet ligger till och med mer i uttrycket än i dragen. Om blott …»

»Om?» sade Amy.

»Se dig omkring, Amy, så får du se många ansikten, som vittna om förslösade gåfvor, eller om gåfvor, som odlats blott för att lysa med — dubbla blommor, som aldrig kunna bära frukt.»

»Ack, du glömmer, att du talar med den dumma lilla Amy. Jag ser ingenting af det där. Jag tror helst, att människorna äro lika goda och lyckliga, som de se ut.»

»Behåll ditt barnasinne, så länge du kan — helst hela lifvet —, ty detta är ett af de fall, där det är dåraktigt att vara vis.»

»Då talar du bara i allmänhet? Du menar ingenting särskildt om Laura?»

»I allmänhet» — upprepade Philip — »härliga gåfvor, som förslösats eller förödts …»

Men hans ton var tankspridd, och hans blick följde Laura.

Amy trodde, att han tänkte på sin syster, och det gjorde henne ondt om honom; men det var henne omöjligt att länge vara allvarsam i denna omgifning.

Guy hade under tiden träffat på en bekant från Oxford, hvilken presenterade honom för sina systrar, ett par vackra och glada flickor. Herr Edmonstone kände familjen, men de bodde så pass långt ifrån Hollywell, att intet umgänge kunde komma i fråga.

Samtalet blef lifligt, och fröknarna Alston frågade med intresse, hvilkendera som var den vackra fröken Edmonstone.

Guy såg på de båda systrarna, liksom för att klargöra frågan för sig själf. Han hade visst aldrig förr tänkt därpå.