»Jag ber om ursäkt; jag hade glömt mina plikter. Hädanefter skall jag komma ihåg mig bättre.»
Med dessa ord vände han sig till en liten blyg flicka, som väl sällan fick någon att dansa med, och bjöd upp henne. Eveleen kom tillbaka till Laura med en åtbörd af komisk förtviflan.
»Detta var värre än allt annat», sade hon.
»Hur skulle han kunna tänka, att du ville dansa med honom», sade Amy, »när du själf gaf honom en vink, att han borde dansa?»
»Då var han bra dum.»
»Dessutom var du uppbjuden förut.»
»Ja, af herr Thorndale; men hvem bryr sig om kopian, när originalet inte står att få?»
Herr Thorndale kom i detsamma för att hämta Eveleen. Det var andra gången de dansade med hvarandra, och det kunde icke ske, utan att Philip märkte det, liksom också den långa promenaden arm i arm efteråt. Slutligen kom Thorndale bort till sin vän och yttrade några varmt beundrande ord om Eveleen.
»Hon är en riktig irländska», sade Philip med ett kallt leende, och herr Thorndale erfor genast en känsla af obehag vid detta bevis på ogillande. Han var tjusad af Eveleens skönhet och tilldragande väsen, men han var så ovan att lita på sitt eget omdöme oberoende af Morvilles, att han nästan blef tvehågsen, huruvida han beundrade henne eller ej.
Guy hade tre gånger försökt bjuda upp Laura, men alltjämt förgäfves. Just som den timme slog, då vagnarna skulle komma fram, kom han åter igen och bad nästan med häftighet: »En enda dans, Laura! Om du inte är för trött?»
»Jag? Å nej! Jag skulle kunna dansa tills i öfvermorgon.»
