2
egenskap, i hvilken Lifvets gudomliga Princip är sitt uppenbarade Helas harmoniska Formprincip. Öfverallt, hvar denna princips verksamhet yttrar sig såsom sinnligt närvarande och uppfattlig, möter oss en sinnebild, en symbol af Lifvets urbildliga skaplynne. Men symbolen är så till vida, som den är äkta symbol, sjelf delaktig af den normala verklighet som den föreställer; emedan den annars icke föreställde och icke kunde föreställa denna verklighet. Symbolen är alltså i samma mån äkta verklighet, som äkta symbol; och omvändt. Denna så beskaffade symbol är hvad vi kalla det Sköna.
Men ehvar detta, eller Skönheten; möter oss, der möter det oss dels såsom skapadt, dels såsom skapande. Skönheten framställer sig dels såsom objectiverad i bestämda sinnliga gestalter, dels såsom sjelf gifvande sig sådan objectivitet. Det första är fallet, när man talar om sköna föremål, sköna konstverk (o. s. v.); det andra är fallet, när man talar om Konst och Poesi. Omöjligt vore nämligen, att denna skulle kunna åstadkomma något skönt, om den icke vore sjelf skön, — eller om den vore annat, än det Skönas egen daningskraft. De sköna producterna äro ingenting annat, än den sköna productionens sjelf-åskådningar, framträdande i fixerade skepnader. Äfven då, när den
